diamante

Har precis kommit hem från en avskedsmiddag med min kära lägenhetskamrat Patrik. Vet inte om jag har berättat det men Patrik flyttar hem till Sverige på tisdag, vilket känns väldigt underligt. Inte minst för honom. Han har ett sommarjobb och ska börja plugga till hösten plus att han redan från första början planerade att bara stanna fram till sommaren. Även om vi visste att det var något som skulle komma så känns det väldigt sorgligt. Man har vant sig att ha varandra i livet och prata med och dela allt med. Det kommer dock inte att ändras bara för att han flyttar för vi kommer garanterat att hålla kontakten. Känns lite svårt att inte göra det, men att inte träffas varje dag kommer att bli en stor omställning.

Nu känner jag mig dock samtidigt lite exalterad över den nya svensken som ska flytta in. Han heter Oscar, 24 år, pluggar i Lund och ska praktisera på J.Lindeberg i sommar och det är därför han kommer hit. Det ska bli himla kul att träffa (och bo med) någon ny. Han ska stanna juni och juli så vi kommer att röja hårt i sommar. Har pratat en del med honom redan och han verkar vara en väldigt reko kille. Ser framemot att träffa honom.

Ligger nu i sängen med väldigt blandade känslor. Ledsen för att Patrik ska flytta men samtidigt exalterad över att få bo med någon ny. Jag känner dock att jag lutar mer åt det första. Usch, jag vill inte alls tänka på att säga hejdå, att inte träffas på ett tag och att inte ha den närheten som vi faktiskt har haft. Men men, everything happens for a reason och även detta kommer att bli bra. Den känslan tar jag med mig in i John Blunds värld. Hoppas att ni har haft en bra helg!

XoXo

ÄNTLIGEN HAR JAG MITT EFTERLÄNGTADE SPRING BREAK! Hade sista provet imorse och sen har firade jag med att köpa solskyddsfaktor och låna böcker. Dock inte på samma ställe :)
Känner mig nöjd med den här terminen. Det har gått som jag har velat och jag har lärt mig mycket känner jag. Over all alltså en mycket bra termin men jag skulle inte vilja göra om den, det har varit så tufft ibland. Kanske därför lovet känns lite extra bra nu också!

Kvällen kommer att gå i packningen tecken. Har inte ens börjat men jag har dock en pack-lista. Märker att jag får mer gjort och gör det bättre om jag får ha en lista att bocka av allt eftersom... Har dock redan stoppat ner passet och alla visum papper. Vore synd att fastna på flygplatsen och inte komma någonstans. S ska komma förbi och hänga med mig medan jag packar. Får se om hon packar ner sig själv för att få följa med!

Jag antar att det här är sista inlägger från New York på en vecka. Men tro inte att ni slipper mig bara för att jag byter land. Datorn får följa med och bloggen lika så! Vi ses i Mexico!

XoXo 

Jag vill också vara bra på att blogga. Jag har ingen fantasi längre, jag har inget vettigt att säga och det jag skriver blir bara blaj. Så känns det just nu och jag kommer lixom inte ur det. Känner mig fast i ett spår och kommer inte loss. Jag vill gå en väg men styrs av en osynlig hand åt ett annat håll. 

Jag vill inspirera, uppmuntar och komma med käcka kommentarer. Just nu vet jag att jag var ett himla bra tag sedan den här bloggen så sina bästa dagar. Jag hinner bara inte med. Jag finner inte ro att göra det bra. Det blir inte bra och det är frustrerande. Omjag bara kunde lätta på spärren och få något att ske. Gärna idag. Gärna nu! 

Fan, varfor ar det alltid sa att jag ska fucka upp min egen hjarna nar det ar som bast? Finns det nagon oskriven regel i Josephine Woll- regleboken som jag inte ar medveten om? Nar jag sa duktigt strukturerar upp mitt liv och allt vad det innebar sa finns det anda nagot som ska komma fram och vara det vilda, okontrollerbara. Att hjarnan och tankarna ar vilda ar val bra for att halla fantasin igang men hur kul ar det nar fantasin tar over och jag blir paranoid istallet? Sjalvklart sa sa forsoker jag se allting positivt hela tiden och alla som kanner mig vet att jag sallan ar ledsen eller sur, men inom mig kan jag tanka de negativa och trakiga. Jag forbereder mig alltid pa det varsta och mest negativa for att pa nagot satt skydda mig sjalv fran att bli besviken. Om jag redan stalt in mig pa att fa tummen ner sa kommer det inte att gora lika ont nar jag val far det. Fraga mig inte, for jag har ingen aning om nar denna negativa egenskap utvecklades men jag vet att den tyvarr tar over ibland, speciellt nar det mesta runt omkring ar positivt.

Jag ar en mastare pa att vrida och forvranga ord. I en diskussion kan jag oversatta folks ord och meningar till precis vad jag vill och ofta valjer jag detta sjalv, lite sa att det ska passa min redan kreerade tanke om vad personen ska saga/tycka. En uppenbar och sjalvklar sak kan jag vrida till att bli nagot helt annat bara for att jag pa nagot plan redan bestammt att det ska vara pa det sattet. Det har egentligen ingeting alls att gora med vad personen faktiskt sager eller tycker. Tva vags kommunicationen ar som bortblast och det ar helt plotsligt jag med mig sjalv.

Pa senare tid har jag aven borjat vrida folks agerande efter mitt eget inre. Vad nagon gor (eller annu varre inte gor) vrider jag ocksa sa att det passa mig. Jag kan ta en vanlig situation och analysera sonder den bara for att jag vill ha ett svar. Svaret som jag sedan far fram har ofta inte alls nagot att gora med vad som faktiskt hande eller vad som var den bakomliggande orsaken till agerandet. Allt for att forbereda mig sjalv pa det varsta sa att besvikelsen inte ska bli for stor.

Ar detta att vara paranoid? I sa fall ar det jag, i ett notskal och ska da borja packa for en flytt till Paranoid City!